Tacksägelsedagen

Idag morse åkte jag till Birgittakyrkan för att fira högmässa tillsammans med församlingen och de nya konfirmanderna. Eftersom jag har tagit på mig förtroendeuppdraget som konfirmandeldare i år så skulle jag visa konfirmanderna hur man bar in och ut kors och ljus i processionen. Jag hade även fått i uppdrag att duka altarbordet innan måltiden. När gudstjänsten sedan började så kände man hur aktiv man var under hela mässan. Och jag älskade det. Jag kände gemenskapen på ett helt annat sätt än när jag bara sitter i kyrkbänken och ser på. När sedan prästen höll i predikan så frågade hon hela församlingen vad var och än skulle vilja lägga fram till altaret och tacka för som man har i sitt liv. Det första jag kom och tänka på i den stunden var just den gemenskapen jag alltid får i kyrkan bland församlingen, konfirmanderna och de anställda. Jag blir alltid så glad och tacksam när jag kommer dit och bär med mig ett leende på läpparna när jag åker hem. Det är som ett andra hem för mig, och jag har faktiskt känt mig som hemma där i över 4 år nu. Kyrkan är alltså något som jag är tacksam över att jag har i mitt liv, en gemenskap och i mitt fall ett andra hem.

 

Jag bär korset under en tidigare mässa medan Anders (Läser du fortfarande min blogg? :P) läser upp Evangeliet.